Helgresumé!!!
Fredag:
Hade ju tänkt pyssla lite hemma, men det blev julmust & pepparkakor + tidningar med bilagor i soffan & då blev jag ju såklart så trött så jag gick & la mig & vaknade av att mannen kom hem 1 timme tidigare! Så vi hjälptes åt med maten, han fixade förrätten & jag varmrätten, sen drack han vin & jag julmust. Tittade på Idol, är nöjd med att Mattias åkte ut, även om Amanda likagärna kunde ha fått åka - hon skulle passat bättre i Fame factory där hon skulle ha fått gjort sin egen grej & sjungit sina egna låtar. Å vilken pinsamt dålig -Idolvinnarlåt! Tittade sedan på första halvan av Fredag hela veckan & sen gav jag upp & gick & la mig!
Lördag:
Hade ju inte tagit itu med varesig i ordning plockning, städning eller någonting så det var bara sätta fart, mellan 9.30-10.30 for vi runt båda två & dammsög & plockade. Hämtade sedan 2 av tjejerna, åkte hem med ena tjejens bil & lämnade lite grejer hos mig & sen hämtade vi nästa tjej. Alla var superhungriga, så vi åt lunch på stan, jag högg in på en nachostallrik. Sen blev det lite shopping, mest fönstershopping för min del, det är inte så kul att shoppa kläder när man är gravid, jag provade en klänning på Gina men såg mest fet ut så den fick hängas tillbaka igen. Åkte sen hem till mig dit 2 till tjejer kom & vi fikade, drack glögg/vin & åt snacks & pratade skit. Det blev som sagt mycket jobbsnack, mycket barnsnack, mycket planering av framtiden snack. Jag höll mig relativt passiv, deras planering av sin framtid-fas gick jag igenom för 2 år sedan, DÅ tänkte jag som dem - var ska vi bo? hur ska vi bo? var ska jag jobba? vad ska jag jobba med? barn? nja om 5 år kanske... Men när allt väl faller på plats -för det gör det bara man vill & inte är så himla kräsen & man satsar lite så går resten ganska så fort...
Måste fråga: Ni som har barn eller som har syskon/vänner som har barn, två av tjejerna pratade om att ALLA blev arga på sitt barn, att ALLA någon gång tänkte tanken "Nu slänger jag ut dig unge" (& en del av dessa tjejer/killar utsätter sina barn för så kallad shaken baby syndrom.) De satt där båda två & sa "Ja men så kommer jag oxå känna någongång", har ni/dom ni känner känt så vad ni vet? Jag blev lite rädd för jag har aldrig känt tillstymmelse till tanken att man ska bli arg på sitt lilla spädbarn för att det gråter...
En sak till: Saknar ni någon gång livet innan era barn? De pratade om att de var så nöjda med sitt liv som det var att de nog kommer sakna det, att kunna resa när man vill, att gå ut & festa när man känner för det, bara ta hänsyn till sig själv & sin partner. Jag försökte med att man efter att ha fått barn nog värderar livet annorlunda, att sånna saker inte känns lika viktiga som innan & att man fortfarande KAN men kanske inte på samma sätt som innan, men blev nedröstad.
Gick iallafall ut & åt på Indisk restaurang, mycket god mat som kommer in i rykande heta gjutjärnsformar direkt från ugnen. Jag tog en blandmeny: 2 olika sorters kycklingfilé, lammfilé & kungsräkor + ris & den goda röda såsen. Försökte sedan få plats på en pub för att se fotbollen, men det var bara två som stannade, jag kände inte för att klämma ner mig bland fylleskräninga fotbollskillar + att jag längtade hem till sängen.
Söndag:
Tjejerna valde sovmorgon istället för hotellfrukost som 2 st skulle på, så jag fixade frukost a´la Nhea, de verkade nöjda ändå =). Tog en promenad i området & tittade på grannhusen, sen blev det lunch & så skjutsade jag ner dem till stationen & de åkte hem. Handlade lite mat på vägen hem & väl hemma satt svärmor & svärfar i köket, de hade köpt med sig dajmtårta & delikatobollar så vi fikade & pratade. När de åkt förflyttade vi oss in till soffan & tog uti med söndagstidningarna + bilagor & samma fenomen som i fredags uppstod, jag slutade sovandes i sängen. Mannen väckte mig vid 18 snåret då han påbörjade matlagningen. Jag tog itu med tvätten under tiden & kunde sedan sätta mig till dukat bord där det serverades: Biff Rydberg -mycket gott, hoppade dock över den råa äggulan.
Fanns ju typ inte ett skit att titta på, men så blippa vi förbi American Pie & fastnade -jag älskar den filmen, jag älskar Jims klantighet & farsans försök till att vara så pedagogisk, så jag skrattade så tårarna rann -såg en ny sak (för mig iallafall), när pappan visat porrtidningarna för sin son, reser sig & går ut -då har han en kondom fastkladdad på arslet, haha.
Dagens meny:
Frukost: 1dl yoghurt med linfrö&psylliumfrö, 2 skivor grovt bröd med minilätta, ost & tomatskivor Lunch: spagetti & köttfärsås (som jag hittade långt bak i frysen , är lite skeptisk så får jag tid över kanske det blir köpmat idag) Fika: äpple Middag: tomatsoppa med fetaost& bacon topping + bruchettas Kvällsfika: knäcke med honungsvatten
Hej Nhea:) Låter som en ganska bra helg trots allt!
Jag vill bara kommentera det där med om man längtar tillbaka till tiden efter man fick barn. Jag tänker speciellt på det där med att inte kunna resa m.m Jag är ju 17 år och mina föräldrar fick mig när de båda två var 21 år. Alla tänkte: men ni har ju inte levt klart era liv och ni måste resa och upptäcka. Mina föräldrar kände att de ville uppleva världen med oss, sina barn. Är inte det mycket finare?:)
Tack för en bra blogg, jag tror du kommer bli en superbra mamma! Kram
Hej och tack för en bra blogg!
Jag har en dotter på 1 år och jag är 21år.
När jag väntade min lilla älskling var det så många som ville "varna" mig och berätta om vilket jobb det skulle bli för mig som var så ung och skulle bli mamma.
När man är gravid lyssnar man på allt som har med graviditet och bebisar att göra och aldrig förr har folk berättat SÅ gärna och SÅ mycket för en.
Så under min garviditet förberedda jag mig på ett liv med skrikande bebis,ingen sömn och att jag knappt skulle hinna duscha och ALDRIG hinna med att sminka mig eller göra mig fin.(efterosm att dte avr några utav dom saker folk berättade för mig)
Men efter ett år med min bebis kan jag bara säga att än så länge har jag bara blivit positivt överrasakad! haha!
Självklart är dom 3 första månaderna intensiva och man har inte mycket tid till sig själv men det känndes ju helt naturligt,man ville ju bara ta hand om det lilla knytet och resten av världen fick gärna försvinna för allt jag brydde mig!
Men under hela det första året har jag haft så roligt och ALDRIG mått så bra! Att föda och få ha sitt barn hos sig har gett mig en lycka som jag aldrig kännt förrut!
Vad jag vill säga är att även om man faktiskt inte får sova på en hel natt emellanåt eller inte hinner duscha på två dagar så är det inte SÅ HEMSKT som det skulle vart innan man hade barn och kände den konstanta lyckan över det! Problem som verkligen avr hemska och jobbiga problem innan man fick barn känns nu små och ofarliga.
Du blir den bästa mamma till ditt lilla barn om du lyssnar på dig själv och gör på ditt vis!
Lycka till och NJUT var sekund!
Kram!
förlåt, jag missade att länka i mitt lååånga inlägg ovan:) så här är den!
Hej syster yster!
Jag kan inte annat än stämma in i ovanstående Idas kommentar. Precis så har jag också upplevt det, allas kommentarer och sen den egna känslan av att verkligen ha sitt lilla barn hos sig!
Inte bryr väl jag mig om ifall jag får gå till ICA osminkad en dag, eller om jag inte duschat på 2-3dgr. Det är mer som att: Oj, jag kanske ska duscha nu när jag kan! (efter 2-3 dagar) *fniss*
Dessutom är det himmelriket att ha långt hår - upp med det i en svans, det har jag aldrig haft förut men nu är det bästa frisyren!
Känslan av saknad av mitt gamla liv har jag ingen alls, Viktor ger mig så oändligt mycket mer att det gamla känns oviktigt. Har inget sug av det som jag "inte kan göra" längre, det jag KAN göra med Viktor är så mycket intressantare.
Dessutom vet ju jag (som har en 9 åring också) att tiden till mig själv KOMMER TILLBAKA, det är NU som jag bara är mamma. Tid till mig själv kommer med åren o det är inget som jag längtar efter just nu, men vetskapen om att den kommer är skön att bära med sig också.
Ang. bli arg på sitt barn.
Ett litet barn blir jag aldrig arg på, det är ofattbart att någon kan bli arg på ett spädbarn för att det skriker o är ledset. Däremot så vet jag att när de blir större o börjar trotsa DÅ kan jag bli arg, riktigt arg. Det har jag pratat med många andra mammor om o fått samma svar: Vi är nästan alla likadana, vi kan bli otroligt arga på dem när de är som värst - men att slå våra barn gör vi inte. Där går gränsen!
HONEY!!! Jag har aldrig saknat mitt tidigare liv, jag såg till att resa och göra "allt" innan jag skaffade barn så vi hade båda "lekt av oss" och nu tycker man bara att man har det SÅÅÅÅÅ bra. Den tiden är förbi, jag uppskattar ANDRA saker nu och ett annat liv! Jag tror att de som saknar sina gamla liv har inte varit mogna för barn eller inte haft ett tryggt förhållande, har man det är det inga problem, sedan är åldern helt ovidkommande man kan vara mogen och 20 och barnslig och oansvarig när man är 40! Framförallt ser man det senare hos en del karriärister och då är det väl JÄTTEBRA att de väntar! När barnen har varit bebisar har jag ALDRIG velat slänga ut ungen men jag har haft friska barn och har man kolikbarn som skriker dagarna i ända i 3 månader så kan det tära på krafterna och man kan nästan bli sinnesjuk! Min bästa väninna bad om hjälp av oss istället så hon fick en andpaus och det är JUST DET man skall göra istället för att "skaka eller skada sitt barn. Det är fullt försåerligt att man blir galen till slut men BE OM HJÄLP man kan inte lösa allt själv. Vi rykte ut ett par kvällar i veckan så att hon kunde ta en långpromenad själv i en timme eller åka till ICA utan att behöva "tänka" det kan räcka.Jag har alltid haft iden om att mitt liv skall vara precis som innan och för mig var det ingen CHOCK eller jätteomställning att få barn, jag insåg innan att det kommer att bli mindre tid över till mig själv, att barnen kan faktiskt hänga med överallt i princip! Så lever vi också, barnen ÄR med överallt och det har funkat hur bra som helst, det gäller bara att PLANERA och att inte vara för bekväm! När bernen blir större blir man JÄTTEARG men det löser man på andra sätt INTE genom att skada dem! Det funkar bra med ett vansinnesutbrott , att slänga en disktrasa genom rummet och ÄVEN OM det inte är jättetrevligt att skrika & gapa så händer det också ibland MEN ALDRIG SLÅ ELLER SKADA DEM! Då skall man definitivt inte ha barn och då behöver man terapi. Ibland har det hänt att man blir så arg så man vet inte vad man skall ta vägen men det löser en joggingrunda eller att jag går ut i förrådet och säger (LÄS GAPAR) alla fula ord jag kan. (fitta och allt =))Det känns super efteråt, många gånger skrattar man efteråt för det är väldigt förlösande! En gång när jag stod i förrådet efter att barnen kivats hela dan och jag hade sagt till 300 ggr att sluta bråka nu! stängde jag dörren och stod där inne och skrek "JÄVLA KUK; FITTA SKIT HELVETE PISSRÅTTA m.m så såg jag grannen gå förbi på utansidan och han tittade lite skumt på mig... jag insåg då att FÖNSTRET var öppet! MY GOD , jag ville bara dö!!!! Lyckligtvis fick jag förklarat mig vid ett senare tillfälle och han skrattade gott kanmjag säga och har faktikst provat det själv, med 3 tonårsdöttrar behöver han det säkert oftare än jag! SÅ NHEA!!!! Lyssna till dig själv, du verkar HELT REDO och du kommer att lösa detta GALANT! Så det så.
EMMIE
Hej!
Bli arg på spädbarn, går det? Nja, alltså, jag har visst kännt att "nu jävlar slänger jag ut dig skitunge", men det handlar ju mer om ens egen frustration över att inte räcka till, att inte kunna hjälpa sitt barn, när det inte är lugnt och tryggt, utan bara gallskriker vad man än gör. Det kan vara otroligt påfrestande och leder till att man får en ångest som inte går att beskriva i ord. Men att skaka eller slå ett barn, skulle jag aldrig göra, man måste ju ha spärrar. Att lägga ner barnet och gå nån annanstans och skrika allt fult man kan komma på och slå av sig på en kudde kan vara otroligt förlösande och lugnande. Eller att langa över bebisen till pappa och ta sig en nypa frisk luft. Allt är ju inte rosenskimrande hela tiden med en nyfödd liten härlig fjunig bebis (inte med 4-åringar heller för den delen *s*) det kan bli så att man blir smärtsamt påmind om sin egen otillräcklighet och sina fel och brister, men man är ju inte mer än människa. Livet går ju upp och ner, särskilt med en massa hormoner som rusar runt i kroppen.
Saknar man livet från innan man hade barn? Ja ibland, men inte för många sekunder och aldrig någonsin skulle man ju byta tillbaka. Livet med barn är en helt annan dimension än utan, tycker jag. Kärleken är oändlig och självklar och verkligen förbehållslös, när den väl slår till. Det behöver ju inte ske på BB, det kanske tar ett tag innan den öser över en, eller så sker det direkt vid första ögonkastet, det kan man aldrig veta. Med dottern tog det ett tag innan jag kände obeskrivlig lycka, trots att jag längtat efter barn i flera år och det var en jobbig känsla, innan kärleken fullkomligt svämmade över. Med sonen var det ögonblicklig kärlek.
Jag tror nog att du kommer att fixa det hela galant. Sen om det blir så att du blir arg och frustrerad eller tycker att allt är fantastiskt, det går ju inte att förutspå. Hur som helst, så kommer du att bli en kanonmamma, det är jag helt säker på.
Kram!
Svar på frågorna.
JA jag har blivit arg på mina bebisar. Men egentligen inte arg på DEM personligen utan på en situation där man kanske inte kan få dem nöjda på något enda sätt & man är trött & frustrerad & då kan lätt sådana tankar komma ja..att man har lust att slänga ut ungen geno
fönstret MEN normala friska människor har ju en spärr, man skakar inte barnet & kastar inte ut dem genom fönsret men man är så slutkörd att man har LUST att göra det.
Jepp, jag kan inbland sakna friheten innan vi hade barn. Ganska ofta faktiskt. Man hade massor av tid & bra mycket bättre ekonomi...men jag vil ju ha barn så då försakar man gärna det under ett par år. Vi kan sitta & drömma om fiheten när barnen blir större o mer självgående, mannen & jag :-) MEN samma där man älskar ju sina barn över allt annat även om man så önskar att de bara skulle försvinna ibland när de är som jobbigast...
Kram
Kände att jag också ville svara dig en smula...
JA, jag har blivit arg på lilleman min. Fast som övriga svarat så handlar det inte om ilska riktat mot min son (8 mån) utan frustration mot att hur man än beter sig så tar gråten och skriken aldrig slut. Och jag har ALDRIG skadat honom på något som helst vis, eller kännt "behov" av det. Oftast hade det räckt med att bara byta situation, att t.ex kliva ur sängen och titta på gatljusen (de gånger detta har hänt har det alltid varit natt, så att man själv är ganska trött) eller dansa/sjunga. Då har det släppt för mamma iallafall, långtifrån jämt detsamma för sonen dock! ;-)
NEJ, har aldrig saknat livet innan sonen kom! Jag stortrivs med livet som mamma och som du själv skriver: man omprioriterar sina önskningar. Jag har heller aldrig varit t.ex en partytjej och våra bästa vänner har också barn så då umgås man på samma villkor iallafall.
*kram på dig*
ååå tack för den fina texten i min blogg..och för omtanken.
smärtan gör sååå ont...
men försöker gläjda mig åt bebisen i magen..de skulle verkligen farmor ha gjort.
stoor kram
En sak som man ska ha klart för sig är att då man får barn kommer man att känna en glädje och lycka man aldrig någonsin har känt. Man kommer också att känna trötthet och vanmakt i vissa situationer. Det klart att det är fruktansvärt att om man inte får sova mer än 20 min i sträck blir man uppstressad och känner vanmakt över en situation, inte barnet i sig kanske. MEn över att inte kunna hjälpa sitt barn att sova, itne få sova själv osv. Men skada sitt barn, psykiskt eller fysiskt, NEJ ALDRIG! Det gör man bara inte. Men jag känner igen många av dina tankar över godis, trots osv och de ingår i en bearbetning av vilken sorts mamma man vill bli. Sen beror det faktiskt på vilken sorts barn man får. Jag har tre barn, och alla tre är olika. Jag är tre mammor i en, för jag är olika med mina barn för att de kräver och behöver olika saker. Vissa känslor kan man inte förstå då man har sitt barn i magen fortfarande, utan de kommer stegvis tillsammans med barnet. Jag vet inte hur många kompisar jag haft som säger "jag är förskllärare, jag vet hur jag ska handskas med barn/bebisar". Sen kommer deras lilla och det blir på ett annat sätt än vad de trodde, ens eget barn kan både vara himmel och helvete. Jag tror du kommer bli en toppenmamma:)
Och livet innan barn. Det saknar man nog inte under graviditeten eller första åren med barn. Det har naturen sett till. MEn sen kommer det en tid då man börjar tänka på sig själv igen, dåå man har levt i symbios och gett barnet allt och lite till. Men jags kulle aldrig byta bort livet som det är, never! Det enda jag kan sakna är att få vara sjuk ifred.
