Att träffa sina vänner...
När något sånt här händer uppstår så mycket frågetecken, osäkerhet & folk vet inte hur man ska bete sig. Men jag tyckte mina vänner skötte sig bra.
En av dem som jag har minst kontakt med satt likblek med tårar i ögonen & sa inte ett ljud. De två andra ställde frågor & jag svarade. Det som är svårast att förstå är att det finns verkligen inget man kan göra, inte ens det minsta lilla hopp. En av mina vänner har förlorat båda sina föräldrar, ena i en sjukdom & den andra i en olycka. Men ändå så tänker vi så olika & agerar så olika. Hon hade aldrig visat sin sorg, aldrig pratat om döden, de levde på hoppet tills det var försent - något de ångrar efteråt & inte ens då tog de chansen att ta upp diskussionen med kvarvarande förälder & så i en enda svart sekund var det försent. Vi har inte en chans att kunna göra så, vi blir tvingade till att vara öppna & på ett sätt känns det skönt även om det är förjävligt.
Läste en rad ur "Ro utan åror" Hon sa att jag inte behöver dö av sjukdomen utan kan drabbas av något annat - jag blev besviken om jag nu fått en dödlig sjukdom, kan jag inte då få dö i den? " men jag hade inte orken att ta med mig boken hem, men den står där på hyllan hos svärmor till den dag jag orkar...
Det var samtidigt skönt att komma ut bland folk. Det blir lite annat oxå, en av mina vänner har fått en topp provanställning utomlands, verkligen en once in a lifetime chans & hon drar snart iväg på det äventyret. En annan har hittat kärleken, om än försiktigt trevande fortfarande, hemligt, hemligt, men ack så roligt & det är en kille som verkligen passar henne som handen i handsken - det känns bara sååå rätt! & den tredje hade med sig sin son. Jag satt hela tiden & väntade på att han skulle vakna & när han väl vaknade - då var det bara jag & hans mamma som uppskattade det. De andra sa lite fint " vad söt han är" sen började de skruva på sig, titta på klockan & så var det dags att gå hem... Det känns lite trist, emn vi kommer vara 3 av 5 som har bebisar samtidigt, så vi får chansen att njuta utav det tillsammans.
Imorgon får jag besök av min äldsta syster, hon ska lämna ungarna på dafis & sen kommer hon hit & äter frukost. Får se om vi orkar pallra oss ner på stan eller om vi har gråtdag här hemma - det är aldrig något man kan bestämma i förväg.
Är nu hemma efter en helg i svärföräldrarnas hus. Känns som att jag har en bra dag om jag jämför med igår, säger som min äldsta syster " Jag försöker lära mig att umgås med mig själv".
En av dem som jag har minst kontakt med satt likblek med tårar i ögonen & sa inte ett ljud. De två andra ställde frågor & jag svarade. Det som är svårast att förstå är att det finns verkligen inget man kan göra, inte ens det minsta lilla hopp. En av mina vänner har förlorat båda sina föräldrar, ena i en sjukdom & den andra i en olycka. Men ändå så tänker vi så olika & agerar så olika. Hon hade aldrig visat sin sorg, aldrig pratat om döden, de levde på hoppet tills det var försent - något de ångrar efteråt & inte ens då tog de chansen att ta upp diskussionen med kvarvarande förälder & så i en enda svart sekund var det försent. Vi har inte en chans att kunna göra så, vi blir tvingade till att vara öppna & på ett sätt känns det skönt även om det är förjävligt.
Läste en rad ur "Ro utan åror" Hon sa att jag inte behöver dö av sjukdomen utan kan drabbas av något annat - jag blev besviken om jag nu fått en dödlig sjukdom, kan jag inte då få dö i den? " men jag hade inte orken att ta med mig boken hem, men den står där på hyllan hos svärmor till den dag jag orkar...
Det var samtidigt skönt att komma ut bland folk. Det blir lite annat oxå, en av mina vänner har fått en topp provanställning utomlands, verkligen en once in a lifetime chans & hon drar snart iväg på det äventyret. En annan har hittat kärleken, om än försiktigt trevande fortfarande, hemligt, hemligt, men ack så roligt & det är en kille som verkligen passar henne som handen i handsken - det känns bara sååå rätt! & den tredje hade med sig sin son. Jag satt hela tiden & väntade på att han skulle vakna & när han väl vaknade - då var det bara jag & hans mamma som uppskattade det. De andra sa lite fint " vad söt han är" sen började de skruva på sig, titta på klockan & så var det dags att gå hem... Det känns lite trist, emn vi kommer vara 3 av 5 som har bebisar samtidigt, så vi får chansen att njuta utav det tillsammans.
Imorgon får jag besök av min äldsta syster, hon ska lämna ungarna på dafis & sen kommer hon hit & äter frukost. Får se om vi orkar pallra oss ner på stan eller om vi har gråtdag här hemma - det är aldrig något man kan bestämma i förväg.
Är nu hemma efter en helg i svärföräldrarnas hus. Känns som att jag har en bra dag om jag jämför med igår, säger som min äldsta syster " Jag försöker lära mig att umgås med mig själv".
Kommentarer
Postat av: Ida
Det man även får veta när man går igenom en familjekris är vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som klarar av att hantera denna sitauation helt enkelt.Men det bästa är hur ens familj stärks ännu mer. Det bästa man har är ens familj! Har själv förlorat min mamma i en sjukdom och den relation jag har med mina syskon numera är ovärderlig. Våra band stärktes oerhört efter vår familjekris. Ha en härlig dag med systern imorrn!
Trackback
