Ett liv...
Sitter & väntar på systeryster... Bäst jag fixar till lite frukost åt oss!
Hej... min första kommentar här hos dig, man vet ju inte vad man ska "säga" när något som har drabbat er händer. Jag läser iaf din och din systers blogg med tårar i ögonen. Jag lider med er.
När jag var gravid med Tuva, barn nr2, så fick min mamma bröstcancer, allvarlig, snabbt fick hon tid att operera bort båda sina bröst. Där går man med magen i vädret, själva livet inom sig medans ens mamma sitter och inte vet om hon ska överleva eller inte. Nu gjorde hon det, hon har varit frisk i 5 år nu, man vet ju fortfarande inte om allt kommer att gå vägen, men än sålänge så går det vägen.
Men för mig, att ta mig igenom denna tiden av sorg och smärta så var det min mage och min dotter som redan var i livet förstås som gjorde mig stark, jag var den alla kom och pratade med och på något sätt så kändes det bra att ha den styrkan, livet, självaste livet inuti sig.
Så njut nu utav det du har inuti, det vet jag att du gör, den styrkan som det ger är få förunnat.
Ha det gott nu och så skickar jag ett ton med styrkekramar.....kram Fia
Vilken underbar känsla! Det är det jag längtar efter den dagen jag är gravid. Känslan av att känna sitt barn i magen. Måste vara så mysigt! Kram
Man kanske ska stava rätt för bloggadressen!
Finner inga ord men skickar kramar till er i alla fall!
Fia: Tack för din kommentar! Jag förstår hur du menar, men jag vet inte om jag kan säga att jag håller med om att det är "rätt väg att gå"... Varför ska vi alltid vara starka? Är det för att visa oss duktiga för andra eller för att bevisa något för oss själva? Kan tänka mig att det kan vara annorlunda så länge det finns hopp. Men jag tror mer att det gör skada än nytta, NÅGON GÅNG måste vi sörja, även om personen i fråga klarar sig är det en enormt tuff sak att gå igenom.
Nu finns det inget hopp, ingen anledning att vara stark - vi är alla tillåtna att bryta ihop till små barn & bara vara ledsna & DET kallar jag styrka!
KRAM
