Nhea

Igår blev en riktig gråtar dag. Hade sett fram emot att vara själv, kunna samla tankarna & vila mig ordentligt, men när först mannen åkte & jobbade & kort därefter svärisarna åkte iväg på sin weekend i Göteborg & jag visste att Somris & Viktor skulle vara hos mamma hela dagen kändes det så fjuttigt att sitta själv med en jäkla hund...

Så jag åkte också till mamma. Det är så konstigt för ena minuten tror man aldrig tårarna ska ta slut & man blir tröstad av någon annan för att i nästa stund inte kunna klämma fram en enda tår & trösta någon som då är ledsen.
Min moster sa "Var stark", men jag tycker det är farligt att bara vara stark, man måste få vara ledsen & sårbar oxå. Mamma säger "Nu gråter vi som tusan ett par dagar, sen försöker vi återgå till ett lite normalare liv". Just nu känns det där "normala livet" långt borta, men jag vet oxå att det kommer komma. Även då det känns som att hela världen stannat så snurrar det faktiskt på där ute ändå.

Jag låg mestadels i soffan, tittade på barnen som lekte. Viktor som ålade runt på upptäcksfärd. Barnen är också ledsna men de ger utlopp för sina känslor på ett annorlunda sett, att gråta hejdlöst över att pappa råkat ta en godisbit ur påsen utan att fråga eller vara otröstlig för "jag vill faktiskt leka ENSAM med Viktor". Det är så skönt att ha de där små liven. & filuren i magen är väldigt efterlängtad. Svågern kliade min mage för att få känna sparkar & det var ofta en hand på magen eller någon som pratade med den eller pussade på den. Det är en enorm tröst att bebisen finns.

Åkte hem till mannen, lät tårarna strila hela resan, klev in genom dörren & han frågar " Hur var det där?" & så kom tårarna igen & jag fick gråta ut i hans varma famn. Vi tog ett bad tillsammans i bubbelkaret & jag satt & glodde i köket medan mannen lagade maten.

Tittade på melodifestivalen, vi höll på Velvet, men Amy kändes oxå ok, men Christer Sjögren, behöver jag säga något mer? Hur tusan gick han vidare. För det första så är han så slemmig att man kan se flottet rinna av honom & låten, värsta dansband... Verkligen värsta dansband...

Idag ska jag träffa 3 av mina bästa vänner. De vet redan, känns skönare att de redan vet än att försöka få fram vad som hänt öga för öga.

Jag väljer att inte svara på frågan: Hur är det? Vad ska jag säga " Jo förutom att min mamma är sjuk & ska dö & min bebis har tryckt upp ena foten under revbenet så jag knappt får luft & envisas med att skruva med huvudet i kanalen så det strålar ut i hela benen så är det helt ok..." & än så länge har folk accepterat att de inte fått ett svar. Det känns skönt att folk bryr sig, att de bara ställer frågor eller säger "jag vet inte vad jag ska säga" är tusen gånger bättre än att inte säga någonting alls. jag begär inte att folk ska förstå hur det känns i hjärtat även om man varit med om det själv, för ingen känner likadant som någon annan.