Tårar som aldrig tar slut...
Igår kväll kapitulerade jag. Jag spelade 18 hål golf på tv-spelet & till mannens förvåning kom jag bara 3 slag efter honom *nöjd*.
Vi låg & pratade en stund i sängen & precis som jag höll på att somna så frågade mannen något & jag vaknade igen. Försökte somna igen, men då började tankarna ta fart & manenn snarkade bredvid.
Jag såg mamma framför mig, min lilla mamma, så liten i allt det här & som måste gå igenom så himla mycket. jag såg henne i minformat hos sin sjukgymnast där hon berättade & jag såg henne sitta i biblioteket för at läsa tidningar & koppla bort tankarna & jag blev så ledsen. Hon känns så liten i den här stora sjukdomen. Mannen vaknade & kramade mig tills jag lugnade mig igen. Har sovit oroligt, sovit en timme, vaknat, kissat, sovit en timme osv...
& det första som händer när jag vaknar är att mamma ringer & stor gråter "det här är en ovanlig dag idag" säger hon, tårarna vill aldrig ta slut, hon kan inte sluta gråta. Samtidigt som hon ber om ursäkt för att hon ringer & är så ledsen, men jag talar om för henne att hon får ringa när hon vill & hon får gråta hur mycket hon vill. & så bestämmer vi att hon ska ringa hem pappa från jobbet så han kan följa med henne till logopeden & att jag ska komma dit imorgon & följa med till röntgen där de ska röntga svaljet. Känns så fel att hon ska "klara allt själv" den här första tiden. Gråta överallt hon går hos okända människor. Lilla mamma - vad du får gå igenom mycket!
Min förkylning känns en smula bättre, ingen huvudvärk & endast ont på ena sidan i halsen - känner att jag behöver all kraft jag har!
Tänkte försöka pyssla klart mina Alla hjärtans dag kort idag - lite annat att tänka på & få klart något som ligger där & lurar i bakgrunden, kommer jag hinna eller inte...
