Nhea

Igår när vi var hos ALS teamet så sa mamma till sköterskan att jag & pappa hade svårast att visa sorg. Hon menar att vi inte gråter. Jag fick återigen förklara för henne "Jag är inte van vid att gråta när jag är ledsen, men det innebär inte att jag INTE är ledsen utan jag sörjer bara på ett annat sätt & jag tror att pappa fungerar likadant" varvid han höll med mig & skickade tacksamam blickar mot mitt håll. Vi är inte starkare än andra, mindre ledsna än andra, vi har bara ett annat sätt att sörja. 

Är det bara tårar som räknas? Alla tankar som far runt i huvudet, all magvärk som kommer och går, timmar man ligger vaken om nätterna & funderar? Mammas död & sjukdom som far över en i vardagen. Att Alice äter mat till "En sked för mamma, en sked för pappa, en sked för mormor som inte kan äta vanlig mat" ....

Är det bara antal tårar om rullar nedför kinden som räknas?

Jag har svårt för att gråta, jag har alltid haft svårt för att gråta. Gråter jag så gör jag det oftast i min ensamhet Mamma har till och med sagt att jag knappt aldrig grät som spädbarn heller.

Jag har dåligt samvete för att jag inte gråter, men jag är lika ledsen även om jag inte gråter, ändå känns det inte som att min sorg räknas lika mycket...

Även om jag har en mamma som kommer dö, som kommer dö innan vi alla räknat med det så rullar livet på, man måste gå upp på morgonen, jag har en dotter att sköta & underhålla, ett hus som ska underhållas, en man att umgås med, vänskap att vårda. Jag har en mamma som ska dö, men jag måste fortsätta leva.