En otroligt konstig värld...
...som vi lever i just nu... Vi VET att mamma är sjuk och att mamma ska dö. Lixom vår lilla mamma -än idag känns det helt otroligt att det är sant...Livet borde stanna & stå still, men det rullar bara på. Tiden, den dyrbara tiden tickar och tickar och dagar och veckor blir till månader och snart år... Det har svart gått 8 månader sen vi fick veta, 8 dyrbara månader... Snart ett år, mamma har snart varit sjuk sammanlagt 2 år & det känns som tiden bara flygit iväg, ska det fortsätta gå såhär fort? Ska tiden aldrig stanna till?
Ändå är det så svårt, man vill sörja och vara ledsen men samtidigt kan man aldrig sörja klart innan någon dör, vi kommer liktförbannat stå där med en enorm sorg även fast vi vetat så länge, det finns inte en chans i världen att kunna förbereda sig för något sådant. Vi kommer bli tvungna att gå igenom alla dagar för första gången UTAN mamma i livet & den smärtan kan vi aldrig förbereda oss för eller föröska minska genom att sörja i förväg.
Ibland känns vetskapen som ett hån, ibland önskar man att hon efter samma tid som vi nu måste våndas skulle ha ramlat platt fall & bara dött... Samtidigt som det är en gåva, en tid för eftertanke och uppvaknanden, vad innehåller mitt liv? Tar jag tillvara på min tid här på jorden...
Ibland tror jag människor runt omkring en tycker att man är hårdkantad, att jag kan sitta och prata om nu och sen, nu när mamma är sjuk, sen när mamma är död. Jag har inte svårt att ta ordet död i min mun och det tror jag skrämmer många, men det är mitt sätt att bearbeta att mamma SKA dö...
Ändå är det så svårt, man vill sörja och vara ledsen men samtidigt kan man aldrig sörja klart innan någon dör, vi kommer liktförbannat stå där med en enorm sorg även fast vi vetat så länge, det finns inte en chans i världen att kunna förbereda sig för något sådant. Vi kommer bli tvungna att gå igenom alla dagar för första gången UTAN mamma i livet & den smärtan kan vi aldrig förbereda oss för eller föröska minska genom att sörja i förväg.
Ibland känns vetskapen som ett hån, ibland önskar man att hon efter samma tid som vi nu måste våndas skulle ha ramlat platt fall & bara dött... Samtidigt som det är en gåva, en tid för eftertanke och uppvaknanden, vad innehåller mitt liv? Tar jag tillvara på min tid här på jorden...
Ibland tror jag människor runt omkring en tycker att man är hårdkantad, att jag kan sitta och prata om nu och sen, nu när mamma är sjuk, sen när mamma är död. Jag har inte svårt att ta ordet död i min mun och det tror jag skrämmer många, men det är mitt sätt att bearbeta att mamma SKA dö...
Kommentarer
Trackback
