Mammatankar...
Igår när de var här kan jag inte låta bli att bli irriterad på henne. Själv tycker jag att hon gör sig till ett offer, mer "handikappad" än vad hon är. Jag frågade vid flertalet gånger henne om ja och nej frågor. Hon bara tokstirra på mig som ett fån, som att hon inte fatta. Jag fick fråga om flera gånger innan hon svarade. Tillslut när jag frågade om hon ville ha kaffe och hon bara fånstirra på mig (det är inte lätt ibland dricker hon mer än gärna kaffe -flera koppar till och med andra gånger vill hon inte ha alls) så sa jag : Du kan väl ändå de här tecknen : JA sa jag och nickade tydligt & NEJ och skakade på huvudet. Då skakade hon på huvudet. Mamma har skrivit i ett brev att hon känner att folk tar henne för mindre förstående & jag kan faktiskt förstå. Får man ingen reaktion, bara ett tokstirrande - vad ska man då tro om man inte känner personen i fråga?
Jag får dåligt samvete för att jag blir irriterad på min mamma. Det bankar lixom en hammare i hjärnan som säger "man får inte bli arg på någon som ska dö"....
Men det är som Svintoflickan skrev från sitt hjärta -jag har mycket obearbetat med mig i min ryggsäck. Mamma ville reda ut detta genom att skriva brev, men det var en illa vald tidpunkt i mitt liv. Jag var nyförlöst, hade en gråtande och missnöjd Alice och ville inte lägga min tid på det. & nu känns det inte heller som att jag vill dra upp det gamla med min mamma. Men jag väljer att bearbeta genom att skriva mina tankar i min blogg & genom att prata om det med min kurator.
Min kurator, min kära Q skissade upp ett livsschema av min mamma när jag ifrågasatte hur mamma tänker & fungerar. Hon tog med mammas bra sidor, mammas dåliga sidor och, det onda i nuet dvs groll som gror. Mamma är 60 år, jag är snart 30 år. Mamma har varit "sjuk" 10 år av sitt liv 1/6, det är 10 år av mitt liv och för mig blir det 1/3 av mitt liv. Det gör ont. Jag bodde hemma när min mamma blev sjuk & har nog av oss tre syskon sett henne mest på nära håll i sin sjukdom som då kallades Utbrändhet. Jag har sett min mamma så trött att hon inte orkat kliva ur sängen, jag har sett min mamma skita i precis allt - jag tog på mig en roll under en period och fungerade mer som mamam åt min mamam, än som dotter åt min mamma, men framför allt har jag sett min mamma förvandlas till en enorm egoist som bara tänkte på sig själv & gjorde saker för sin egen skull & detta i en tidpunkt då JAG behövde henne som mest. Det gjorde oerhört ont. Min mamma har inte varit någon änglalik mamma, hon har sårat mig djupt & det försvinner inte bara för att hon ska dö - bla har hon sårat mig genom att inte finnas till för mig & genom att pika & kritisera det jag gör. Jag minns när jag var 16-17 år & som alla tonåringar på kvällarna har man hundra saker i huvudet. Jag började med att borsta tänderna och under tiden så flaxa jag runt & hämta en hårsnodd, min hårborste, ställde fram tallriken till morgonens frukost & var eviga jäkla kväll fick man höra hur mamma säger till pappa -alltså inte direkt till mig utan bara så jag ska höra, med världen snorkigaste ton "Jag förstår mig inte på folk som inte bara kan stå och borsta tänderna utan måste göra annat under tiden -vad är det för fel på sånna människor, förstår du?" och ställer frågan till min pappa som alltid har hållt med min mamam i vått och torrt, hur jäkla knepiga åsikter hon än må ha haft "Näe det förstår jag verkligen inte". Det kanske låter som en banal sak, men i mitt tonårshjärta var det en oerhört sårande sak att få höra.
Min mamma beskriver sig ofta som hjärnan i familjen, hon som styrt och ställt och fixat precis ALLT. Visst hon kan nog ha varit hjärnan bakom, men jag kommer ihåg min uppväxt med att mamma hon jobbade & när hon kom hem då var hon trött & sur & högt och tydligt deklararerade att man mest störde henne- tvn har länge varit en central roll i hennes liv, men det var pappa som lämnade & hämtade från dagmamman, pappa som lagade maten som serverades, pappa som dammsög, tvättade, & därmed pappa som fick ta utskällningarna när soppan barra innehöll nönor eller makaronipuddingen saknade äggstanning, pappa som hämtade från träningen, pappa som man fick pengar ifrån om man behövde, pappa som bjussa på en godispåse när jag följde med och handlade, pappa som följde med och handlade mitt första paket Libresse...
Mamma beskriver våra semestrar som något fantastiskt underbart, själv kommer jag bara ihåg stressen och pressen och ilskan hon hävde ur sig innan vi skulle åka iväg -hon var som en tickande bomb som jag var livrädd för att råka smälla av. Av själva resorna har jag bara ett fåtal minnen utav.
Jag var 18 år när jag blivit ihop med en kille han kallades Adde, hade svart hår och klarblå ögon. Visst jag var kär, men det var ju inte mannen i mitt liv. Hur många 18 åringar blir ihop med mannen i sitt liv ? man måste ju prova sig fram lite. Vi träffades i någon månad. Mamma och pappa tyckte att han var trevlig, hälsade mest bara på honom när han kom, intresserade sig inte så mycket mer än så -tvn var ju på. Men så en dag så råkade jag säga hans efternamn. Han var från Turkiet, han var muslim. Mamma flög i taket. Hem släpade hon boken Gömda som inte ens blivit känd än då. Hon höll tal om hur muslimer behandlade sina fruar. Förbjöd mig att träffa honom & slutade hälsa på honom när han kom förbi. Förhållandet var ohållbart, han kände sig ovälkommen och gjorde slut med orden "jag kan inte vara ihop med någon vars föräldrar inte tycker att jag är ok". Visst blev jag ledsen, men mest ledsen blev jag över hur mina föräldrar dömde någon de inte ens kände, drog alla över en kant & inte lät det vara en tonårsförälskelse som bara rann ut i sanden utav sig självt som den säkerligen hade gjort några månader senare...
Du skrev för ett par dagar sedan om hur du minns din mamma som en arg mamma. Det är ju precis så som jag själv känner mig just nu och har gått och funderat på en kommentar eller ett mail till det inlägget, inte appropå mig själv utan ang din mamma. Nu förstår jag mer av hur du tänkte med det förra inlägget nu då jag förstår att din mamma varit deprimerad och vilken roll du har fått axla.
Självklart har man i en familj inte samma uppfattning om vad som har hänt och varför men jag tror ändå att det är viktigt att tala ut. Ofta tror vi att det finns så mycket tid, och att man kan skjuta upp det längre.
I ert fall är tiden utmätt. Jag tycker att det är bra att ni försöker tala om hur det har varit. Och det är så svårt, dels så kanske din mamma behöver tänka tillbaka på sitt liv som att hon har varit hjärnan bakom familjen, varit stark och dugit till. Att det är viktigt i den fasen i livet hon är i nu. MEN, fina du! Minst lika viktigt är det att DINA känslor inte trängs undan! Du har ett behov av att göra upp med din mamma nu, innan det är försent. Och de 10 åren hon var sjuk kan inte varit lätta för dig. Att vara mamma för sin mamma är en roll jag inte önskar någon, och det måste varit tufft för dig. Nu då hon återigen blir lite mer hjälplös kan jag förstå att du blir provocerad, eftersom det på något sätt blir en återgång till vad som varit förr. Så dumt av mig att sitta och ge råd, jag har inte en aning om hur det är för dig just nu och jag hoppas du inte tar illa upp.
Vad jag egentligen vill säga med den här romanen är att du har full rätt till dina känslor oavsett om din mamma är sjuk eller inte. Det är mycket lätt att skjuta saker åt sidan och tänka att andra har det värre, man vill skona. Jag tror att det är viktigt för dig att få prata ut med din mamma, och förhoppningsvis kan ni mötas halvvägs, eller åtminstone förstå varandra.
STOR KRAM, till dig!
Kära Du!
Jag kan inte på ngt sätt sätta mig in i hur det känns men det jag KAN förstå är att du haft en tuff uppväxt. Så mycket ansvar du fått ta. Sedan har inte det varit tillräckligt bra det heller.
Jag tänker på dig.
Så tufft av dig att skriva dina innersta tankar i din blogg.
Många kramar från Viktoria
Kan bara säga att jag känner igen mig. I att ha "förbjudna" tankar och känna irritation ibland på sin förälder som snart ska dö. Min pappa är lite speciell och vi har av olika anledningar haft perioder i mitt liv då vi inte haft någon kontakt för att vi varit oense om en del saker. Sånt som jag kan fundera på nu när han är sjuk. De sista åren har vi dock haft kontakt och det känns bra.
Jag tycker att Tess skrivit ett väldigt klokt inlägg här ovan. Tror du kommer må bättre av att prata ut med din mamma om hur DU känt det. Bara för att få det ur dig. Även om det är jobbigt under tiden brukar det det på sikt hjälpa.
Kramen!
Sorry att jag spammade din blogg igår, min dator fick spel...
När jag läser inläggen om din mamma så känner jag att jag vill skriva en kommentar. Det är bara det att jag inte vet hur jag ska författa mig. Jag vill liksom bara visa att jag tänker på dig. Jag vill inte heller komma med en massa tips och råd för jag kan inte föreställa mig vad det är du har gått igenom men ändå visa mitt stöd. Jag hoppas att du förstår vad jag menar. Det gör så ont i mig när jag läser om hur du haft det med din mamma under din uppväxt. Många kramar Åsa
Jag är så ledsen för din skull, förstår dina känslor samtidigt som du har en mamma som ska dö, men allt går inte att förlåta det är faktiskt bara så... men som tidigare skrivit, kanske känns bättre den dagen hon är borta om du berättat det för henne? Det går ju inte att göra något ogjort, men ändå... Kram på dig!
