Nhea

Imorse ställde jag klockan på ringning, ok på 8.30 men ändå har inte haft klockan ställd sen jag jobbat. För idag bar det iväg 15 mil till staden jag & mannen bodde i innan vi bestämde oss för att flytta närmare företaget & bygga hus! Var lite nervös över resan 1 timme och 40 minuters skrik kan man ju vara utan, men min lilla docka är ju världens härligaste så hon lekte snällt i en timme för att sedan sova resten av resan. Väl framme tog hon verkligen fram sina bästa sidor -inte ett enda missnöjt gnäll på hela dagen & bara glada leenden och vandrat från famn till fam (& vi har ändå träffat en 25-30 nya personer idag). Först åkte jag till mitt gamla jobb, där blev det glada kramar och uppdaterande skvaller. Kikade runt på min gamla avdelning & pratade med uskorna som var i tjänst -kul att se dem igen! Det var en underbar arbetsplats med massa bra folk, saknar dem ofta men saknar inte livet i övrigt i den staden. Mannen pendlade 11 mil enkel resa till jobbet och var hemma seeent och åkte tidigt. Jag jobbade som en iller och var helt slut och orkade knappt öppna munnen när jag kom innanför dörren. Hittade inga direkta vänner utanför jobbet & orkade helt enkelt inte vara social nog att bygga upp ett nätverk.

Alla samlades i lunchrummet (de är över 20 personer) & vi uppdaterade varandra i vad som hänt. När jag slutade så byttes det chef (hon var förjävlig människa, jobbar numer inom politiken) & istället blev en av mina kollegor chef & hon hade tydligen gjort bort sig totalt och tillslut slutat på eget bevåg, så just nu var det chefslösa!

Det är konstigt ändå vi kom fram till att det är 2,5 års sedan jag slutade ändå så känns som det var igår och munnarna bara går i ett och alla pratar & är glada och det känns som man känner varandra utan och innan. Mysigt!

När lunchrasten var slut & Alice ätit upp alla sin mammas köttbullar, så packade vi ihop & åkte hem till S. S är oxå en gammal jobbarkompis & hon har en son som är född 2 dagar innan Alice. Hon har även en dotter som är 2 år & hennes sambo är oxå min gamla jobbarkompis -lite kärlek på jobbet lixom. Dit skulle även P ha kommit med sin K som är född dagen efter Alice men de blev sjuka. P förlorade sin sambo när hon var gravid i 3:e månaden, hans hjärta la av under ett träningspass -hur hemskt som helst. Har inte träffat P sen det hände och hade sett fram emot att krama om henne ordentligt så det var synd att de blev sjuka.

Men S är hur gullig som helst & hennes barn med. Men först fick jag ta hand om ett blodbad. S hade skurit ihop en fräsch fruktsallad och lyckats skära sig i tummen på köpet & blodet rann om plåstret när jag kom och så lätta hon på det och halva tumtoppen var borta. Blev lite svag i knäna men vi höll oss lugna för barnens skull och plåstra om det så blodet slutade rinna. *puh* Hennes N var inte lika aktiv som Alice så han hade precis lärt sig åla. S blev impad av Alice framfart & dottern O var lycklig över att få en lekkamrat. Alice älskar ju äldre barn. Nu visade det sig att Alice även kunde något som inte O kommit på, nämligen att tända och släcka nattlampan på O´s rum *ups*.

Vi lekte med barnen, åt gemensamt mellis/fika/lunch. Alice åt upp alla apelsinbitar hon bara fick ur fruktsalladen -den damen ÄLSKAR apelsin. & sen lekt vi lite till innan klockan blev lite för mycket & Alice och jag packade ihop och rullade hemåt. Även hemresan i mörker och snöslask gick bra. Alice somnade sött efter 10 min och sov tills det bara var 20 min kvar och då pyssla hon med lite saker jag plockat med mig.

Vi han lagom hem för att slänga in en plåt pytt i panna i ugnen och steka lite ägg innan mannen kom hem & sen har jag planerat vad jag ska baka inom det närmaste (Fick 7 sorterskakor receptboken i julklapp av mamma). Vill fylla frysen med smarriga småkakor, men det blir av vanligt mjöl för jag orkar inte slänga mer misslyckade glutenfria kakor =/. Mannen planerade sin Englandsfotbollsresa med J i telefonen & sen så borrade han hål för pluttar man kan sätta på bänkskivan så man kan ställa av kastruller och sånt på dem. Ska visa med ett foto när det är klart. Själv har jag varit mycket tveksam till detta redan från start och jag ska inte säga det ännu men jag tror att mannen kommer fatta vad jag menar, men men han får hålla på, det är han som får betala ny bänkskiva om det skiter sig! =/

Nu är jag helst slut, har kollat lite på Idrottgalan -blev glad att Robert Karlsson vann pris. Har följt honom sen jag var 11 år och åkte på min första Scandinavian Master tävling med mamma & pappa (Somris var du oxå med kanske???) Bestämde ju då att han skulel bli min framtida man, något jag är glad för att han inte blev (han har svävat ut lite väl mkt de senaste åren) men gammal kärlek rostar aldrig ;-) man måste ju heja på ina små "crushes".

Natti natti