Snacka om Babyboom...
Alice & H gick bättre ihop nu. Alice kan säga hans namn & ville att H skulle vara med & bygga lego men H är inte mycket för att lämna sina föräldrars famn så han satt hellre & pusslade vid bordet. Så då hade H´s pappa två barn snabbt i knät som hjälptes åt att pussla. Alice utdelade sedan vänlig kramar både till h & hans föräldrar & sin mamma & pappa oxå förstås.
När vi fikat klart hjälpte L mig att duka av. Jag frågade var de lunchat på stan
-Jag blev så sugen på korv med pommes... sa L
-Är du med barn? svarade jag (då jag själv var sjukligt sigen på korv med mos från statoil i början av min graviditet)
- Ehhh ja faktiskt...
Sådärja! Det var tidigt än, bara vecka 8, men ändå, det växer ett litet syskon till H i magen. Känns lite underligt, för varje gång som man får detta besked får man återigen tänka igenom vad man själv vill. & det är jobbigt. Jag vill ju inte bli gravid nu, jag vill vänta ca 1 år även om jag tidigare velat ha barn tätt, innan mammas sjukdom vill säga. Jag vill inte att mamma ska se en växande mage men inte få träffa sitt barnbarn. Bara tanken på smärtan i hennes ögon om jag skulle berätta en sån sak gör alldeles för ont. Jag vill inte uppleva den sorg jag upplevde med Alice, att så tätt som efter ett så sorgligt besked ta hand om ett nytt liv. Jag vill försöka få chansen att kunna ägna mer uppmärksamhet till att njuta & vara lycklig än att bearbeta det tunga moln som hängde över mig. Jag vill kunna sörja fullt ut, utan att behöva bry mig om ett nytt liv som spirar i mig & stör min hormonbalans eller nyss kommit till världen. Jag vet att inte livet kommer bli lätt utan mamma, men jag hoppas det blir en mer hanterbar sorg. & jag vill inte riskera min kusins öde att missa min mammas begravning för att jag precis fött min nr2. Samtidigt finns risken att om vi väntar för länge, vi vet ju inte lång tid mamma har kvar läkaren säger mellan 2-10 år, men med tanke på hur fort mammas förlopp går & att läkaren tidigare tippat på 3 år, så kanske då känns det för motigt att "börja om" igen & vi nöjer oss med Alice, men jag tror inte det. Jag tror att hur ont det än gör att tänka så nu, att jag, vi, hela min familj behöver den härliga känslan av ett nytt liv efter mammas död.
Men det sätter griller i huvudet när 2 grannar, 1 babysångskompis & tjejen jag delade min graviditet & min mammaledighet med är på smällen...
När de åkt lagade mannen underbar havsabborre med vin&konjakssås & hasselbackspotatis & till det drack vi Chablisvin. Vi höll Alice vaken till 20.30 med hjälp av Skrållan & långdusch. Nu har vi skrattat till tårar över Tore & co i Hål i väggen, synd att de inte fick avsluta programmet. "Har de ingen känsla för underhållning" fräste mannen som önskade se Tore igen...
Förstår dina jobbiga tankegångar och hur du än väljer så kommer det kanske aldrig kännas 100% bra.
Men om du nu väljer att vänta till efter mammas död så tänk på att du har åldern till din fördel. Du är ung och fick Alice när du var ung!
Och sen finns det även många fördelar med att ha äldre syskon till en nykomling. Jag som har 9 år mellan mina barn trodde ju aldrig de skulle leka med varandra. Men idag har de lekt oavbrutet i 3 (!!) timmar och lekt affär under trappan och de har såååå roligt ihop!
Så det behöver inte vara nackdelar med att vänta lite mellan barnen heller, du kommer ha mer tid att ge till dem båda två. För de kommer behöva olika saker! Viktor behöver tex närhet och mammagos. H behöver visdomsord, trygghet och en inblick i vuxenvärlden. Jag hinner ge båda två det! Jag tror inte jag hade hunnit ge en 2 åring och en nyfödd lika mycket.
KRAM
