Nhea

Det blev en solig höstdag. Kallt, men vacker. Hade bävat inför mötet med Farmor & Farfar, men de var som vanligt först, förstod nog nästan inte vad de skulle göra. Kändes lite märkligt. Men sen han det ikapp dem, Farfar grät vid kistan, Farmor som inte gråtit en tår innan lät tårarna rulla under dagen, kändes skönt att se. Jag satt bredvid min pappa i kyrkan, trodde han skulle gå i bitar. Det blev en fin begravning, trots att tåget ut efter kistan mot graven kändes som en evighet, att se kistan halas ner i graven, lite i otakt, lite svajigt, lite snett veta att där ligger HAN, min Farbror. Min ena kusin fick barn torsdag morgon & kunde inte närvara, en sorg i sig, förstå att inte kunna gå på sin fars begravning, förstå att ha sorg samtidigt som man håller sin nyfödda son i sina armar. & att se de 2 andra kusinerna, krama varandra, syster & bror vid graven, fick hjärtat att brista. & Många många gånger for tanken genom huvudet "nästa gång är det vi som står där"... Att se mamma därinne, se mamma sitta i sin rullstol i mittgången, höra de ord som snart kommer läsas upp för henne, se sorgen och medlidan i andras ögon när de ser på mamma, de som oxå vet... Mamma gjorde tecken ner i graven tror de betydde ""Snart kommer jag till dig" & så ritade hon ett hjärta i luften...

Hans gamla svärmor var den enda som höll tal. Blir man så modig & stark när man är över 90 år gammal? Tårarna rann... En stor sorg.