Fortsättning på gårdagens näsbett...
Alice gick glatt till dagis idag, lämningen gick bra. Tyvärr var ingen fröken där som var med igår. Men jag ringde vid 9 snåret för att kolla hur det gick. Hon var en glad tjej men såfort killen som bitit henne kom nära henne så gallskrek hon & gick därifrån, så hon är rädd för honom. Jag får inte veta hans namn, men jag fick veta att det är en 2½ årig kille som de har problem med för att han knuffas, det har eskalerat senaste veckan & det var första gången han bet någon igår. Nu har de satt en personal att punktmarkera honom vilket känns skönt. Föräldrarna till killen är underrättade. Men de får i sin tur inte veta vem han bet. Det känns ändå som det kommer bli ganska lätt att räkna ut vem killen är då jag hämtar på såna tider då alla barn fortfarande är kvar & jag ser dem i både lek & matsituationer. & de lär ju se att det är Alice han bitit, näsan är fortfarande röd, även om det värsta lagt sig, kvar är tandskrapsmärken & bitmärket på näsvingen.
Det värsta tycker jag är att barnet är så pass gammalt. Hade det varit en 1½ åring hade jag mer förstått. De allra flesta barn prova en sak en gång. Men när man kommer upp i åldern 2-3 år känns det hela som ett större problem då är det inget beteende som klassas som ” det behöver inte bero på någonting & kan upphöra lika plötsligt som det uppkom”.
Samtidigt som bettet är så HÅRT att det fortfarande syns tandskrap och att det gått hål. Jag ringde sjukvårdupplysningen igår när jag inte kunde tänka klart och försäkrade mig om att Alice hade stelkrampsskydd, fick även höra att det är väldigt ovanligt att små barn har stelkramp i munnen & att det enda som var att observera var att se till att inte såret blev infekterat.
Det är inte lätt att vara förälder till det ”bitande” barnet, det förstår jag. Jag är oerhört rädd att Alice ska ta efter detta beteende och jag är rädd att barnet ska bita igen. Jag säger inte ATT det beror på de saker jag pekat på bara att jag tror det. Jag tror precis som ni att det i grunden handlar mycket om uttryck av känslor, kärlek (oftast biter barn någon de tycker om), ilska, avundsjuka osv. Att man fått ett nytt syskon, att mamma/pappa/personal inte ägnar den tillräckligt med uppmärksamhet, att man känner sig åsidosatt, inte känner att man passar in osv.
Att man blir behandlad som ”ett bråkigt barn” & hela tiden får höra att man slåss eller bits. Att endel föräldrar även planterar idén i barnet ”var försiktig INTE bitas” och så biter barnet…
Det är mina egna ihopsamlade uppgifter från föräldrar till bitande barn. Jag jobbar ju som Arbetsterapeut och är arbetsskadad gällande observation – i alla situationer. De bitande barn jag sett (&därmed säger jag inte att det ÄR så) har haft föräldrar som i mitt tycke sagt nej för ofta OCH/ELLER inte haft någon nivåskillnad. Dvs. det är NEEEEEEEJ när man tar pappas suddgummi & det är NEEEEEJ när man bits. & det är vid första gången någon bits jag tror det är väldigt viktig att man hanterar på rätt sätt & har en bra grund från början & då pratar jag aldrig om skrik och skamvrå., dvs inte att barn bits bara för att de alltid får nej utan för de har svårt att tyda vilket nej som är allvar och vilket som inte är lika allvarligt. Att nej blir en vardag, att skrik och gap blir vardag och man blir ”immun” och man fortsätter testa gränser. Barn VET så många gånger när de gör fel & man behöver bara som vuxen markera att det ÄR fel och det viktigaste av allt –att visa HUR man gör istället & förklara varför det blev fel. Men det viktigaste tycker jag är att man som förälder rannsakar sig själv –hur gör vi idag? hur hanterar vi dessa situationer idag? Och hur kan vi göra annorlunda?! Vet man inte hur man ska göra så finns det mängder av böcker & information som lätt går att få tag på. Att i alla fall försöka göra något åt det så gott det går.
Vill du läsa mer:
Stackars liten, såklart att hon är rädd nu=((
Vad bra att de punktmarkerar honom. Hoppas att de kan förhindra att nya olyckor sker. Det ser ut att ha varit ett rejält bett hon fick. Förstår att du blev orolig. Det kniper ju rejält i mammahjärtat eftersom hon är så liten. En 2½-åring med lite förskolevana har ett rejält övertag gentemot en så liten nyinskolad tjej. Kanske är just det som är grejen..
Jag tar inte åt mig personligen, vet ju att jag är iallafall en goodenough mamma som har rätt välartade, empatiska barn som sällan eller aldrig är inblandade i konflikter nu, trots att A hade en bitperiod i 2-årsåldern=)En normalt funtad person gör sitt allra bästa för att få ett oönskat beteende att upphöra och införskaffar sig information och fakta om hur man ska göra (blandat med lite sunt förnuft). Det finns ju tyvärr alldeles för många som INTE gör det=(
I alla förskolegrupper finns det typ 1-2 såna barn och jag tycker vansinnigt synd om dem eftersom de själva får det så jäkla jobbigt eftersom alla är arga på dem. Där kan man börja snacka om stämpling!
Kramar Tess (som också är lite skadad av att observera;) Fast kanske mer människan i dess sociala sammanhang då)
Ps: om du undrar hur jag gjorde? Jag satte mig ned och kollade i vilka situationer A bets. Jag smög bakom buskar för att se vad som hände då hon lekte med de aktuella barnen. Det visade sig att de barnen frös ut henne, retade henne för hennes tal och sa att hon var dum och liten. En flicka hotade henne med sparkar. Tills Alva i sin tur bets. Hon var ungefär 1½-2 år då och det gjorde förbannat ont i mig. Det var ju ganska enkelt att ta itu med=)
Att bita ett nytt småsyskon är ju en lite annan sak. På förskolan bet hon ett annat barn vid ett tillfälle då de bråkade om leksaker. Pedagogerna handlade bra, och mamman och jag pratade om det efteråt. Hon är förskollärare och var med andra ord rätt cool=) Hennes son hade bitit A veckan innan dessutom.
Bara så du vet så menar jag inte att förringa dina eller alice känslor kring bettet. Det är hemskt med bitningar! Ville bara säga att det finns "Normala" barn med "normala" föräldrar som har perioder av bett utan att någon har gjort något fel=)
hi,hi
jag börjar också genast analysera eftersom jag jobbat på förskola och eftersom min mellankille oftast tagit till bett mot storebror när han var yngre..men då handlade de ofta om att han kände sig svagara psykiskt o fysiskt o inte till slut vet vad han ska till..så är d eju inte i detta fall..
däremot vet jag att barn som har svårt med språket ibland bits istället för att säga eftersom de inte kan säga..om tex nån tar den plats,den leksak som just de barnet vill ha...
jag tycker de skulle va jättejobbigt om mitt barn bet ett annat barn..
elelr om mitt barn blev bitet..
de jag tycker är konstigt är ..varför får man inte veta vem som bet och varför får inte han veta vem han bet? är ju jättekonsitgt för då kunde ju ni som föräldrar prata med varandra liksom lite mer..
jag skulle absolut vilja veta vem mitt barn hade bitit isåfall o varför..
och vem som bet mitt barn...om de blev bitet..
knäppt.
konstigt han lyckades pricka mitt på näsan..
pluttan...
nu ska vi natta våra vildar.
kramkram o hoppas att de ordnar sig för bitkillen så de inte blir fler rädda barn...å så att alice slipper va rädd.
kram
Personal på Förskola har sträng tystadsplikt (är alltså hårdare än den tex skolan går under.)
Om personalen skulle namngebarn kan det leda till grovt tjänstefel. I vissa fall kan det vara ok för personal att berätta för andra föräldrar vem barnet är om de givit sitt medgivande till detta, men kan ändå leda till juridiska problem om ex konflikter uppstår.
Rätt eller fel i fall som dessa är ju svårt att säga då allt som inträffar ändå är unikt, men personalen måste ju agera juridiskt rätt.
Då problemet är på förskolan är det viktiga att personalen kan hantera det på plats och informera och vara öpnna mot föräldrar hur de agerar kring det, vet inte om det är så viktigt att veta VEM som bitit och VEM som blev biten. Men visst, som sagt alla situationer är ju olika.....
Oj, detta blev långt och hoppas ingen tar illa upp, skrev mer generellt...
Ha det bra!
